I slutet av Ett öga rött är Halim, hans far och Nourdine på restaurangen Jerusalem Kebab. Pappan läser upp vad som står på servetten:

 

”På svenska skriver dom ’Orientaliska specialiteter’ och på arabiska ’Vi kommer att återvända.’" (1)

Hur ska detta läsas?
Vi i uk blev förvånade över att vi hade läst det så olika. En läsning var att servetten var ett påpekande om konflikten i Israel-Palestina och om Jerusalems betydelse. Inom denna läsning så syftar återvändandet till Jerusalem.

Den andra läsningen var att servetten är en klassisk, ”to be continued” i slutet av boken.

Inom den tredje läsningen så är det en vink om hur hela boken ska läsas. Det som står kanske kan läsas på ett annat språk och betyda något annat. (Se diskussionen om översättningen av Montecore). Inom denna läsning så kan översättningen på servetten ses som en referens till Homi Bhabhas teori om hur identitetsprocesser kan liknas vid översättning.
En översättning blir aldrig det samma som ursprungstexten utan något nytt skapas i processen. En översättning är alltid en tolkning. Med identitet är det samma sak, den är inte antingen eller, utan skapas genom en tolkande process.

 

 ”Ur detta perspektiv handlar identitet mindre om tradition och mer om en ständig översättningsprocess mellan kulturer. Identiteten blir en fortlöpande berättelse om imaginära platser, platser vi har varit på eller är på – och de positioner vi intar i förhållande till dess platser” (2)

Halim hade aldrig varit i Jerusalem, men han hade besökt Jerusalem Kebab.

En fjärde läsning som inte är oberoende av den tredje handlar om att servetten ger en vink om att boken är full av gåtor. Vad händer om jag översätter hip-hopartisernas namn?


/AT

________________________________________

(1) Khemiri,(2003) Ett öga rött, Stockholm: Norstedt, s 252
(2) Eriksson, Eriksson Baaz, Thörn, red. (1999) Globaliseringens kulturer. Nora:  Nya Doxa, s 46

Bilden visar Jerusalem Kebab i Örebro

Khemiris novell Oändrat oändlig kan ses som ett genustrubblande. Novellen Vanya vet kan också ses som ett trubblande men på ett annat sätt. På baksidan av Invasion! beskrivs Vanya som ”världens mest sexuellt erfarna parkleksarbetare.”

Hur kan den då förstås som ett genustrubblande?
Vi lyssnar de första raderna i novellen:

"Vanya efter sin första arbetsdag: Med mig den här parkleken kommer bli världens bästa.
Vanya tre dagare senare: Vad var det jag sa!
Vanya om sin kuk: Den är cirka såhär lång och gjord av hårdaste järn." (1)

Vanya är man. ’Vanya’ är ett tjejnamn.  
Vanya berättar hur några hade skrattat åt hans namn. ”Sen dom fick stå kö till sjukhuset allihop. Jag ropade dom: Vem är tjej nu?" (2)

Den här novellen är trubblande på två sätt. För det första utmanar den idén om att begrepp har naturliga referenter. Att namnet ’Vanya’ alltid refererar till en tjej. För det andra visar den att namnet inte råkar referera till fel kön, utan att kön är performativt. Det är tydligt i Vanyas fråga om vem som är tjej nu. Att vara man är något annat än att ha beteckning ”man” eller ”Karl”, att vara man är att handla, att visa upp manlighet genom att skicka de andra till sjukhus. De andra blir tjejer genom att skickas till sjukhus.

Jag vet inte om jag tidigare har läst en novell som så tydligt visat hur konstruerandet av kön görs genom språk. Det är inte många rader det handlar om men Khemiri lyckas definitivt.

En fråga som kvarstår är dock om den som har skrivit baksidestexten har läst novellen. Notera ”erfarna”. (3)

Eller det kanske inte är slarv?

/AT

__________________________________________________--

(1) Khemiri, Jonas Hassen (2008) "Vanya vet", I: Invasion! Stockholm: Norstedts, s 17

(2) ibid. s 18

(3) Baksidestexten finns att läsa om du klickar på länken, boken kan också inhandlas därifrån dvs: Köp!

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113018523

Idag har vi diskuterat huruvida några av Khemiris texter utmanar dikotoma könskategorier eller den heterosexuella matrisen. Jag hade uppfattningen (och har) att novellen Oändrat oändlig kan läsas som ett utmanande av den heterosexuella matrisen. Khemiri har lyckats att skriva en kärleksnovell där kön, ålder, sexualitet och en mängd andra variabler för kategorisering av karaktärerna inte finns med. När läste du en sådan novell senast? Detta kan ses som ett dolt utmanande av en heterosexuella matrisen där ”den goda” relationen uppfyller rätt variabler vad gäller ålder, kön, religion, sexualitet. Det är ett dolt utmanande på så vis att karaktärerna inte har ”fel” variabler, utan snarare genom att variablerna inte är definierade. Även om ett sådant utmanande är ”dolt” är det inte mindre utan kanske mer kraftfullt.

Vad händer då med oss när vi hör eller läser novellen. Jag läste in i karaktärerna att det var en vit kille och en vit tjej, båda i 25-30 årsåldern, jag såg de också som sekulariserade kristna utan handikapp ute efter en heterosexuell exklusiv tvåsamhetsrelation. Khemiris novell lyfter fram de gemensamma föreställningar vi bär på, novellen blir ett skelett som vi sedan fyller med fördomar. För mig blev novellen således ett utmärkt verktyg för att lyfta fram och skärskåda de perspektiv jag intar.

Det är oerhört intressant att se hur recensenter beskriver Khemiris texter, de tankestrukturer som Khemiri utmanar i sina texter framträder som starkast i analyserna av hans texter. Oändrat oändlig är inget undantag. Marie Lundströms analys av novellen i P1 läste in mer än vad som står skrivet, berättaren i novellen beskrevs exempelvis som ”mannen i novellen”.  Ingen slump. Vi bör ju inte förutsätta att huvudpersonen i novellen är man bara för att uppläsaren är en man.

/AT

Det är känt att Khemiris texter kan innehålla gåtor och blinkningar. (1) Abulkasemkännaren Hugo Sbeger kan visa sig vara någon annan om bokstäverna kastas om. Är dessa gåtor relevanta för en god läsning av Khemiris texter?

Ett enkelt svar är att gåtorna är roliga och kluriga men inte av avgörande betydelse för att se de strukturer som omskakas eller kategorier som suddas. (2) Att boktsäverna hos Hugo Sbeger kan kastas om är inte relevant för texten i sin helhet  utan bara en detalj som eventuellt kan stärka den läsning Khemiri vill att vi ska göra av hans texter. Jag håller inte med.

Ett felaktigt svar vore att dessa gåtor är helt avgörande för att det skall gå att göra en god läsning av Khemiri.

Jag vill nog snarare svara att det går att göra goda läsningar av Khemiri utan gåtlösande men vi ska inte bortse från gåtorna, de är inte enbart detaljer. Gåtorna är en del av den skönlitterära stilen och stilen är som bekant inte oberoende de teser som drivs och de makter som utamanas. Att hävda att gåtorna inte har någon relevans för läsningen är att hävda att stilen inte är relevant. För de som hävdar att stilen inte är relevant blir översättningen av Montecore – en unik tiger till standardsvenska likvärdig originalet. Detta tycks vara fel.

Hur ska vi förstå gåtorna? Är de pekpinnar från Khemiri om hur den ”korrekta” läsning av hans texter bör vara? Jag tror att gåtorna bör ses som en integrerad del av texten och inget ”utanför” den. Jag tror inte att vi ska läsa texten för att sen lösa gåtorna. Det är inte en gåtbok på köpet.  Jag tror istället att Khemiri visar hur det går att laborera med texter. Även om vi har läst den en gång kan den läsas igen, texten är inte slut när vi nått sista sidan. Jag tror att Khemiri vill visa att texter inte är statiska fenomen  utan flyter samman med sociala relationer och kategorier. Han visar på ett ett konkret sätt att text är handling, det går att göra något med den och den gör något med oss.

Sedan tror jag att han också vill skicka en hälsning till Nabokov.   

/AT

 _____________________________________________

(1) Gåtorna går att hitta och få hjälp med på Khemiri.se under fliken Bonus

(2) Viktor Johansson 2007, Kapslar, väcker tanken att motståndet mot språkliga kategorier är suddande.

I Babel Special pratade Khemiri om de språkregler som finns i Montecore -  en unik tiger. (s 203-13) Under intervjun visade han hur en utsaga kan skapa ett perspektiv där man tycks se verkligheten som den faktiskt är och tänka; ja han har ju rätt så är det ju. Khemiri visade enligt mig hur en diskurs både kan forma sanning och objekt. Om Khemiri säger att svenskan är ett fågelspråk då börjar man bekräfta det och ser fågelbegrepp överallt. Daniel Sjölin beskrev exempelvis Khemiri som "fullfjädrard".

Språkregelerna i Montecore - en unik tiger är en utveckling av detta tänkande och visar på många exempel.  Svenskan är lånets språk, melodins språk, naturen språk, träden språk osv. (1)

Jag tror dels att Khemiri uppmanar till kritiskt tänkande kring "sanningar" om språk och objekt, och dels att han vill att vi själva ska prova på att skapa "sanningar."  Jag provade tanken igår under en föreläsning.

Är det inte så att svenskan egentligen är sjöfartens och havets språk?

Vi skulle ha sjösätt projektet tidigare om vi ville ro uppsatsen i land. Vi var ute djupt vatten enligt handledaren och vår analys av metateori var en storm i ett vatteglas. Efteråt pimplade vi Aqvavitoch och jag sjönk ner i soffan. Jag vågade inte ställa mig upp för jag var rädd för att däcka. Eftersom handledaren var havande skulle vi få byta, nu vi sitter i samma båt som PB och de andra så det är bara att ta det med ro.

Try this at home, med vad som helst, du blir aldrig av med den här tankesmittan.

/AT

(1) Jämför med Khemiris Nationaltång, i Invasion! 2008, Norstedts.

(2) Bilden är tagen vid en kanotklubb. Foto: Acrylamid