Susan Sontag har analyserat metaforer. Hennes bok Illnes as a metaphor and AIDS and it’s metaphors verkar vara enormt inflytelserik. Jag har bara läst om den och redan där stött på ett stort”Aha, så klart! varför har ingen sagt det här till mig tidigare?”

Metaforer är inte (bara) skönmålning av tråkiga beskrivningar, metaforer är maktbärande. Genom att analysera metaforer kan maktrelationer analyseras. Ett tydligt exempel är hur ekonomiska beskrivningar använder sig av naturvetenskapliga (ofta medicinska) metaforer för att neutraliseras och bli ett ”objektivt” konstaterande. Det är svårt att se exempel på när medicinvetenskapen använder sig av sociologiska eller andra samhällsvetenskapliga begrepp som metaforer. Detta är ingen slump. Medicinen som vetenskap behöver inte legitimeras genom att använda sig av metaforer från samhällsvetenskapen, den har redan en stark status/makt-position. (1)

Sontag var enligt Khemiri.se en av inspirationskällorna till Montecore – en unik tiger. Kan det vara så att det är just Sontags analys av metaforer som var en del av inspirationen? När jag läser språkreglerna i Montecore - en unik tiger, i synnerhet minnesregel nr 5 om hur naturen används som metafor i språket, är det Sontag som jag tänker på.

En del av del av den femte minnesregeln lyder:

”HELA naturen är dom ständigt närvarande. Dom är ensamma om den celebra Allemansrätten. Naturen är deras ALLT”

[…]

”Svenskens ideal är ”jordnära”, folket kallas ”gräsrötter”, en sund kropp är frisk som ”nötkärnan”. (2)

Att börja tänka på vilka metaforer som används har för mig blivit till ett beroende, jag ser hur naturen och naturvetenskap används som metaforer överallt, det börjar nästan bli lika irriterande som grannens ständiga pianospelande…

/AT
______________________________________________________________
(1) Mats Börjesson (2003) Diskurser och konstruktioner. En sorts metodbok. Lund: Studentlitteratur, s 90.
(2) Jonas Hassen Khemiri, (2006) Montecore - en unik tiger, Stockholm: Nordstedts s 206

Bild på läroboken Reflex, Samhällskunskap för gymnasieskolan 

Kan CJL Almqvist berätta för oss vem Abulkasem är?

"den sommarn drefs af vinden en korsar-arab ifrån sin afrikanska kosa upp till nord [...]

Sköflaren, den ryktbare?

Mordbrännarfacklan på Italiens öar, han? [...]

Han seglade på fjärde dagens afton bort, och bort Antonia Luna följde honom fritt.
Sin moder såg hon falla svimmande på land,
från strand sin faders hotande förbannelser hon hörde - och hon for.
[...] Hon ur arabens skatter prydde hår och arm med pärlor röfvade af kristna kvinnors hår" (1)

Är Almqvist för gammaldags för att kunna berätta för oss vem Abulkasem är idag? En lärobok i Religionskunskap från 2003 kanske kan ge beskriva för oss, hur vi kan känna igen Abulkasem, för den vänder sig väl inte till någon som känner Abulkasem?

"Att muslimer i Sverige har mycket skiftande bakgrund märker man snart när man träffar dem eller läser om dem."
"Det blir ofta konflikter dels mellan olika slags muslimer, dels mellan muslimer och det svenska samhället."
(2)

/AT

______________________________________________

(1) CJL Almqvist Signora Luna Scener s 84-5
(2) Sten Rodhe & Bo Nylund 2003 Religionskunskap, citerad från SOU 2006:40, s 53.

Khemiri har skrivit manus till kortfilmen Futurevision. På khemiri.se står det så här:
”Alla som ska åka på faramtidslajv har lasersvär och silverhjälm. Alla utom Vincent som har något ännu mäktigare, en magisk självförvandlare. Den har widescreen, surroundljud och drivs på fantasi. ” Den finns att se på hemsidan.

Vilka möjligheter finns det för framtiden? Kommer det att finnas öppna kategorier i framtiden, där identiteter inte är rigida utan i förvandling, där one med en blinkning kan hoppa från Zlatan till Pacino? Vi hör vad Edward Said har att säga:

”Frågan är: finns det några öppna kategorier? Det är faktiskt vad du frågar om. Mitt svar är ja, men då menar jag att det beror på vad man gör och inte på omgivningen. Det handlar inte om att någon säger: ”Okay, Said, du kan göra vad du vill” Det är ointressant. Vad som är intressant är vad du gör som individ, som lärare, som författare, som intellektuell. Vilka val du gör. Att ha en vördnadsfull attityd är bara dumt. Jag är emot det.” (1).

Finns det öppna kateogiorer?
Kommer identiteter att vara i ständig förvandling?
Vill jag ha en självförvandlare?
Jag svarar: nej, nej, kanske.

Min uppfattning är att uttrycket ”öppna kategorier” är motsägelsefullt. Kategorier syftar just till att inte vara öppna utan till att definiera, särsklija och rangordna. Således har min framtidsvision inga öppna kategorier utan snarare svårkategoriserade människor.

Uttrycket ”identiter som är i ständig förvandling” är också motsägelsefullt. Begreppet identiet är dualistiskt; att vara lik sig själv, att vara olik sig själv, det bygger på en idé om att det finns något annat under identieten, något essentiellt som identiet grundar sig i. Min framtidsvision bär inte på identiter i förvandling men gärna människor som förvandlas.

Vill jag ha en självfövandlare? Först svarar jag såklart JA. Jag vill skapa mig själv, att med en blinkning kunna vara den jag vill. Sen ser jag hur Foucault reser ett varningsfinger och påminner mig om hur skapandet av subjekt är en dicipliär teknik, där jag ska finna mig själv skapa mig själv, bikta mig och hitta min inre ”rätta” vilja. Men med den självförverkligare som Khemiri beskriver slipper vi undan Foucaults kritik. Med den är det bara att blinka så är jag någon annan och behöver varken lyssnar till ”min inre vilja” eller leta efter ”mig själv”.
Foucault hade nog tackat ja till en sådan självförvandlare:

”I don’t feel that it is necessary to know exactly who I am. The main interest in life and work is to become someone else that you were not in the beginning.” (2).

/AT 

_____________________________________________________

1. Efter Orientalism. Edward Said intervjuad av Anne Beezer och Peter Osborne. I Globaliseringens kulturer, Eriksson, Eriksson Baaz och Thörn (red). s 266

2. Citerad från Marie Öhman, Kropp och makt i rörelse. 2007, s IV
Jag instämmer dock inte fullt med Foucault här, jag skulle nog snarare säga att jag vet exakt vem jag är eftersom jag endast är det som föreligger och inget annat ”egentligen”.

Igår satt vi som klistrade framför TV-shop. Vi skådade början på en revolution när det gäller att bli av med fett och få vackra magrutor. Produkten Abtronic (1) gör 600 sit-ups åt dig på 10 minuter genom att skicka in elstötar i magen, du inte behöver röra en fena. Ha den på jobbet, när du shoppar eller ta med den på resan. Det är en fantastiskt produkt. Den är inte heller särskilt dyr, du får två för priset av en.

Liknande produkter har funnits ett tag utan att vi har sett någon kroppsrevolution. Varför har inte sådana produkter slagit igenom? Om vi förutsätter att den fungerar som de lovar, hur kommer det sig att den inte finns i alla hem, varför köper folk fortfarande tillträde till gym för 3000 kr /år? Abtronic kostar ju bara en tiondel av priset och man kan få allt hemma utan att göra något. En förklaring kan vara att ”det är roligt att träna”. Ett sådant svar är lika tillfredsställande som ”frukt är också godis”.

Det var såklart genom Foucault vi hittade svaret. Träning handlar inte främst om ett resultat i form av magutor och fettförbränning. Träning handlar om att forma sig själv, utveckla dygder, visa självkontroll. Att visa upp ett dygdigt subjekt. I en focaultsk menning handlar det om en omsorg om sig (2). I ett disciplinärt samhälle där subjekten disciplinerar sig själva är det svårt för produkter som Abtronic att slå igenom, eller för den delen dopingpreparat utan biverkningar. De kan till synes ge samma resultat som ett år på gym, men det är helt olika tekniker och leder till olika mål. Abtronic ger dig magrutor men skapar dig inte som ett ”träningssubjekt”, därför är det dömt att misslyckas.

/JB

__________________________

(1) http://www.tvins.com/products/abtronic/abtronic.php

(2) Foucault, Michel (2002). Sexualitetes historia band 3, Omsorgen om sig

I radioprogrammet HallåP3 (0) pratade Khemiri om att han vill utmana ett svart-vitt tänkande i sina texter. Vi i uk-örebro är ju vana att läsa honom genom poststrukturalismen. Så när vi hör att han vill utmana svart-vitt tänkande så tror vi inte att han bara vill nyansera bilden av verkligheten, att han vill visa att alla invandrare faktiskt inte pratar rinkebysvenska, utan han rubbar hela idén om att det finns essentiella kategorier. När han utmanar svart-vitt tänkande så vill han inte införa en gråskala istället. Han vill spränga det dualistiska tänkandet.

Nu kanske någon annan än du reagerar ”va sjutton har dualistiskt tänkande med svart-vitt tänkande att göra, dualism handlar ju om kropp/själ, Khemiri behandlar ju sociala kategorier?” Jag tror att det är väldigt viktigt att kritisera dualistiskt tänkande och jag tror att det är i högsta grad relevant för s.k poststrukuralister. Om vi kritiserar dikotomier som man/kvinna, invandrare/svensk, normal/abnormal och hetero/homo så kan vi inte stanna där för dessa kategorier skapas av andra mer grundläggande (1) dikotomier som samhälle/natur, kropp/själ, socialt/naturligt, äkta/falskt (2) och min favorit: verklighet/overklighet.

Jag har all rätt att bli upprörd när någon säger att exempelvis striderna i World of Warcraft inte sker på riktigt, eller i verkligheten. Hur skulle något kunna finnas om det inte var verkligt? Ett slag i Wow är i högsta grad verklighet, precis som det är lika hög grad verklighet att jag får en fråga när jag spelar TP. Det finns en verklighet, den faktiska och där spelar man (3) spel där man kan slåss slagen sker såldes i verkligheten på riktigt. Dessa slag sker inte någonstans utanför verkligheten, hur skulle det se ut?… Sedan kan man ju slåss på krogen också, men det betyder inte att det tillhör en annnan verklighet. När folk pratar om wow som overklighet så förutsätter de absurda metafysiska teser, folk som annars kanske inte är särskligt new-ageiga. Jag tror inte att människor som pratar utifrån dikotomierna verklighet/overklighet först bestämmer sig för att tro på vissa metafysiska antagande om tillvaron, att det finns olika verkligheter etc. Jag tror att människor pratar så av gammal vana (jag gör det). Språket tvingar på oss ett dualistiskt, ett binärt, ett svart-vitt tänkande.

Ett sådant tänkande leder till en skarp nedvärdering av det som tillskrivs kategorin overklighet precis som dikotomierna man/kvinna, svensk/invandrare och hetero/homo också är inneboende hierarkiska. De som ägnar stor del av sin tid till det "overkliga” behandlas riktigt illa i samhället, de kan tvångsomhändertas med motiveringar som ”icke acceptabel dygnsrytm”. (4) Overkligheterna klassas ständigt som sämre än verkligheterna, att ägna sig åt overkligheter är ett icke-göra, ett mer icke-göra än att sola (5), ” varför sitter han inne när det är så fint väder?”.

Jag tror att de ovannämnda dikotomierna hänger ihop, intersektionaliteten handlar då inte bara om hur skapande av kön, klass, etnicitet korsar varandra, utan om hur skapande av natur, overklighet, äkthet korsar kön, klass, falskhet, abnormalitet etc. Noderna är enormt många men oftast diskuteras bara tre, fyra stycken.
Om vi är trötta på kategorier och sociala hierarkier bör vi göra något åt det. Även de kategorier och dikotomier som sällan diskuteras.

/AT

_______________________________________________

(0) 24 Juli 2008. Sveriges radio P3 

(1) Jag vet att det är klumpigt uttryckt att skriva mer grundläggande, jag vet inte om det är så, någon som vet/tror får gärna skriva. Jag kan tänka mig att någon kan argumentera på ett bra sätt för att dikotomin samhälle/natur är en förutsättning för dikotomin kön/genus. Vad säger ungbutlerianerna?

(2) Denna stör jag mig ofta på, i synnerhet när de handlar om känslor och då det görs distinktion mellan äkta och falsk känsla.

(3) one

(4) http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=716989

(5) Jag menar inte att sola är ett icke-görande.

Vad menas menas med att språk är maktbärande, att språk och makt hänger ihop, att språket är ett fordon av makt och liknande utsagor? Eftersom vi i uk läser Khemiris texter utifrån poststrukturalismen och vi ofta slänger oss med uttryck att ”Det visar hur språket inte refleterar verkligheten utan är konstituerande för maktproducerande sociala relationer” är det viktigt att vi klargör vad vi menar med språk/makt.
Språk/makt kan förstås på flera sätt, ett relevant sätt är lyfta fram hur begrepp har inneboende värderingar. Vissa begrepp utsrålar värderingarna tydligt; näringsliv, arbetsgivare, lönespridning, hobbyturk, Andra uttryck/begrepp bär på sina värderingar mer otydligt; invandrare, annourlunda, färgad. etc. Gränsen mellan vad som är tydligt och otydligt är inte absolut och kanske inte viktig.

Ett annat sätt att förstå språk/makt handlar om objektskapande diskurser. Detta sätt är inte skiljt från det första. Det som karaktäriserar en diskurs är att den producerar objektet som den beskriver. När exempelvis psyk-vetenskaperna beskriver en ”avvikelse” så producerar de samtidigt avvikelsen. Foucaults klassiska exempel är uppfinnandet av homosexualiteten som objekt för kunskapsproduktion 1879. ”Homosexualitet” är ett annat objekt under 1900-talets psyk-diskurser än under den grekiska antiken, eller för den delen den viktorianska eran.

Foucault skriver:

Discursive practices are characterized by the delimitation of a field of object, the definition of av legitimate perspective for the agent of knowledge, and the fixing of norms for the elaboration of concepts and theories. (1)

När Khemiri skapar maktförskjutningar genom sin litteratur så handlar det ofta, enligt mig, om att rubba de objekt som vi tar förgivna. Det handlar om att skapa trouble i diskursen. Att ifrågasätta, nyansera och även överdriva det ”karaktäristiska” hos objektet visar snarare diskursen som skapar objektet än ett essentiellt objekt. Vissa recensenter läser dock böckerna som om de handlar om objektet, att hans böcker handlar om utanförskap och roliga språkliga missförstånd. Viktor Johansson skriver i Afronbladet att ”Man vill krama kulturkrocken med alla språkvitsar, felöversättningar och ord-stick och stäv”. (2) Genom att recensenter beskriver Khemiri som ”invandrarförfattare” så avväpnar de honom, diskursen förstärks och objektet tycks allt tydligare finnas ”där ute”, låt oss krama det.

/AT

_____________________________________________________

(1) Foucault, Michel. (1977) History of system of thought. In: D. F. Bouchard (red.) Language, counter-memory, practice. New York Cornell University press. s 199.

(2) http://www.aftonbladet.se/kultur/article2297045.ab

Flera frågor är intressanta.

Fråga 1: Vad krävs för att en maktförskjutning ska kunna skapas? Räcker det att skriva att huvudet är fullt av vimmelkanter? Eller hur ska vi förstå bilden ovan?

Fråga 2: Finns det människor bortom språket? (Frågan låter flummig men det jag syftar på är människan som idé som det exempelvis produceras kunskap kring.)

Fråga 3: Vilka kategorier bör vi använda oss av?

Fråga 4: Vilka författare är intressanta att ställa i relation till Khemiri?

Fråga 5: Vilka är de relevanta skillnaden mellan psykologen och läraren som positioner i ett diciplinerande samhälle?

Jag tänker inte diskutera de udda frågorna.

Spoiler varning.
Sista scenen i Fem gånger Gud är ett av det bästa jag läst av Khemiri. Det är Sanojs scen.
Sanoj är en "skum" figur, han/hon är nästan som språket självt. Han/hon styr vad karaktärerna säger, nästan som en manusförfattare den där Sanoj. jonaS.

 

Blanca: Vi kanske är ganska trötta på dig med.
Sanoj: Trötta på mig? Omöjligt. Ni är ingenting utan mig.
(paus). Ingenting

(Invasion! s 238)

Om vi ställer detta bredvid en del från Sonnevis dikt; Det oavslutade språket.

Och människornas liv bortom alla
begrepp?
Man kunde säga att
det finns inte!

       (Sonnevi, Dikter 1959-1973, s 265)

Då borde vi alltså ha svaret på fråga 2. Svaret är nej.
Svaret på fråga 4 blir: Bland andra Sonnevi.

Jag tror att Foucault hade gillat Sonnevi, han hade säkert citerat:

Språket är vår gemensamma kropp
och har självt del
i våra kroppars historia

(ibid. s 247)

Jag ser det inte som särskilt problematiskt att jag svara på frågorna genom att kort hänvisa till auktoriteter som Sonnevi och Khemiri. De udda frågorna väntar också på sina svar (om vi nu vill beskriva språket med uttryck som är avsedda för människor frågor kanske har svårt att vänta.....)

(jag får med andra ord skynda mig på)

/AT

En vild idé föddes under diskussionen igår kväll.

Khemiri skriver ibland i stil med ”Du börjar med en kortare anspråkslös inledning” (1) eller ”Och du minns…”(2)
Det kanske är rimligt att ställa denna skönlitterära stil i relation till Foucaults Vetandes arkeologi.

I sin beskrivning av arkeologin som metod för att studera diskurser avsäger sig Foucault alla försök att hitta en ”djupare mening” i det som sägs, eller försöka hitta det som ”egentligen” sägs. Han är heller inte intresserad av vem som uttalar sig. Det viktiga är den position som subjektet kan inta när hen talar. Foucault skriver:

””Vem som helst talar”, men det han säger, säger han inte från vilken plats som helst. Han är nödvändigtvis innesluten i en exterioritets spel”. (3)

Jag har märkt att några på nätet diskuterar Khemiris uttryck ”Du”,
De frågar: "Vem är det? Är det läsaren, han själv som författare? Eller huvudpersonen?"

Dessa frågor blir ointressanta, det viktiga är positionen och inte vem.
Nästa gång jag sitter och läser Khemiri och tyst ställer frågan för mig själv: ”Vem är det egentligen som talar?”
Då ska jag svara, ”Tja. Kanske språket självt?” (för att citerar Khemiri från ett helt annat sammanhang.) (4)

/AT

_____________________________________________

(1) Invasion!, s 14
(2) Montecore – en unik tiger, s 143.
(3) Vetandets Arkeologi, Arkiv Förlag 2002[1969] s 151, (där det dock alltid är en han som talar)
(4) http://www.riksteatern.se/templates/Produktion.aspx?id=5685