Jag såg en länk, den lyder så här: www.immi.se/kultur/authors/afrikaner/khemiri.htm

Khemiri tillhör således kategorin "afrikaner", what?

Länken leder vidare till Immigrant-institutets hemsida där de listar alla invandrade författare och författare med utländsk bakgrund. Där listas bl.a Jan Guillou och Astrid Trotzig. 

Några av dessa författare får i olika sammanhang titeln "invandrarförfattaren". Vem skulle reagera om Theodor Kallifatides, Susanna Alakoski och Khemiri blev inbjudna till tvsoffan för att prata om hur det är att vara invadrarförfattare?

Jag tror inte att de skulle ringa Jan Guillou om Khemiri ställde in.

/PB

I texten Afrikansk remix beskriver Khemiri sitt besök på utställning Africa Remix. Utställningen som kanske kunde utmana besökarnas föreställningar om Afrika. Khemiri skriver att han och hans vänner gick dit på deras mest postkoloniala humör. På efterfesten serverades bananer och killar med bara överkroppar spelade bongotrummor. Khemiri är frågande; "Det kan ju vara en del av en konstinstallation?" (Invasion s 162). Han vet inte om det är ironiskt eller inte.

Frågan om ett fenomen är ironisk eller inte förföljer mig. När jag läste Ett öga rött första gången hade jag nyligen blivit klar med en uppsats om postkoloniala tankemönster i läroböcker. Bara av framsidan till Ett öga rött blev jag mycket skeptisk, framsidan drar uppenbarligen i orientalistiska trådar. Jag tänkte att boken skulle vara något i stil med Vingar av glas eller Jalla Jalla! (Att jag hade oerhört fel vet ni redan).

Nu några år senare vet jag inte hur jag ska förstå valet av omslag till Ett öga rött. Är det ironiskt?

En förklaring kan vara att någon sa til designern Lotta Kühlhorn "Gör framsidan till den här boken, den är skriven på rinkebysvenska av en kille som heter Khemiri, den måste vara röd med guldmönster, det står så på sidan 12 i boken" Och direkt så får vi ett omslag som är orientalistiskt.

Jag tror inte på den förklaringen.

Jag tror att framsidan är ett medvetet val, den är del av hela den skönlitterära stilen, den är oskiljbar från de poststrukturalisitska teserna. Den lyfter fram våra fördomar för att sedan i innehållet utmana dem. Jag vill inte reducera framsidan till enkel ironi, utan snarare Jean Baudrillards beskrivning att ironin är "knuten till avvisandet av moderniteten. Den uttrycker det kritiska sinnet." (citat från omslaget till Amerika, av Jean Baudrillard 1986).

/AT

-Varför är det viktigt att vara kritisk mot dulistiskt språk?

-Det spelar väl ingen roll om jag säger "jag vet inte vad jag tycker" eller "jag har inte tagit ställning".

Ett vanligt dualistiskt uttryck är "jag vet inte vad jag känner". Min uppfattning är att vi måste akta oss för sådana uttryck. Ett snabbt svar till varför vi inte bör säga så är för att det faktiskt är fel. "Jag vet inte vad jag känner" får oss att tro att vi har brist på kunskap "jag vet inte..." Det är väl snarare så att om det är något jag vet så är det hur jag känner. Vi tenderar att slarva och säga "jag vet inte vad jag känner" fast vi kanske menar att känslan är svår att beskriva i ord eller att känslan är socialt oacceptabel eller att vi inte vet vad den kommer få för konsekvenser. Det är uppenbart fel att säga "jag vet inte vad jag känner".

- Men det där är väl inget viktigt, det får ju inte ens några konsekveser av att tala så.

Ett längre svar på varför vi inte bör prata så har att göra med Judith Butlers teorier. Hon varnar oss för konsekvenserna av ett dualistiskt tänkande, hon lyfter fram hur vi tänker dualistiskt när vi pratar om kön och om genus. En distinktion som hon är känd för att kritisera. Grunantagandet för hennes kritik är en uppfattning om att det inte är en skillnad mellan att vara och göra. (Således är hon "antidualist"). Med begreppet performativitet visar hon hur kön skapas genom handlingar som föregår subjektet. (se wiki)

-Vad har det här att göra med din kritik av uttryck som "jag vet inte vad jag känner"?

Begreppet performativitet förklarar. Kön skapas genom hur vi ex. talar om saker och upprepar handlingsmönster. Det är ofta (inte alltid) ageranden där vi inte är aktiva medvetna subjekt, det sker exempelvis rutinmässigt.

Det är inte bara kön som skapas på detta sätt utan även det dualistiska tänkande. Vi talar som om självet har en kärna, att vi är något annat än det vi gör. Vi säger av gammal vana " jag vet inte vad jag känner".

Dualistiskt tänkande är en förutsättning för genuskategorier, det är en förutsättning för hur vi skapar kön. Att kritisera dualistiskt tänkande är således i allra högsta grad ett politiskt handlande. Om du kritiserar dina killkompisar när de kallar tjejer för "bitches" bör du också kritisera din kompis när hen säger "jag vet inte om jag är kär, jag vet inte riktigt vad jag känner". Det gäller att ta Butler to the street.

/AT (som pinsamt nog inte har läst Butler)

Igår blev det diskussion. Vana som vi är att tänka i binära kategorier blev det två uppfattningar som stod i konflikt. Jag redogör för gårdagens konflikt med siffrorna 1 & 2. Jag vet inte vad jag tycker. (eller samma uttryck utan dualistiska antaganden om självet: Jag har inte tagit ställning i frågan) /AT

1 - Många som skriver om Khemiri är imponerade av hans kreativa språk, det står exempelvis att "han leker med oss" eller "Han har ett spännande språk". Det finns till och med en C-uppsats som går under namnet: "Khemiriskans knasiga kreativitet : en kartläggning av Jonas Hassen Khemiris artificiella språk i boken Montecore - en unik tiger" (se länk) . Många som belyser språket i hans texter stannar oftast där i tänkande, ingen talar om innehållet. (Om innehållet nämns så är det oftast något om det så kallade utanförskapet) Få lyfter fram de strukturer han överskrider genom innehållet eller diskuterar de teser som drivs i texterna. Diskussionerna om makter finns ingenstans.Varför gör karaktärerna så? Varför är det där med i historien?

2 - Ettornas analys är lite tafflig, den bygger på en distinktion mellan innehåll och språk. En distinktion som vi i uk hela tiden försöker utmana. Distinktionen bygger på idén om att språk är något annat "vid sidan om" verkligheten och i bästa fall speglar den rättvist. Ettorna tänker att Khemiri har ett innehåll som gömmer sig bakom språket, något som bara de kan se. Vidare menar de att samma teser skulle kunna drivas med ett annat språk. Det är snarare så att Khemiris skönlitterära stilar är oavskiljeliga från de teser han driver, från de strukturer han behandlar. När Khemiri driver en språkfilosofisk tes kan vi inte bortse från hur han själv använder språket.

1 - Tvåorna vill uppenbarligen reducera Khemiris texter till att handla om begrepp som "elefantballish" eller "muddafakkin". Det vill inte vi. Om vi lägger alltför stor vikt vid textens språkliga utformning hamnar vi lätt i uppfattningen att Khemiri är subjektet bakom utsagorna. (Det var flera som gjorde det med Ett öga rött, en journalist försökte leta efter Halims lägenhet!) Från den positionen är det inte långt till att beskriva Khemiri som en "invandrarröst" eller hans texter som "tvättäkta rinkebysvenska". Istället för att stirra blint på elefantballish bör vi lyfta blicken och tänka lite mer.

2. Innehåll bortom språket, ha! Ettorna är töntiga hermeneutiker.

1. Spiken i kistan för tvåornas position borde väl ända vara följande beskrivning som Khemiri gjorde i en intervju i tidningen Trots Allt (se länk):

Det här språket som Halim konstruerar i sin dagbok, ett slags talspråk med influenser från "nysvenska", är det enbart en stilistisk grej från din sida eller har det också en politisk laddning?

- Jag började tänka på det som en makthandling: att vad händer om man med flit bryter ner språket? Om jag hela tiden visar att jag kan, jag vet precis att det heter vimmelkantig men jag säger att huvudet är fullt av vimmelkanter. Jag började spåna på den maktförskjutning det innebär. Rent stilistiskt öppnade det upp för mig på det sättet att jag kunde ha väldigt kul medan jag skrev, och det hoppas jag märks också.

2. - Det där citatet är snarare ett stöd för vår position. Att hans skönlitterära stil innebär en maktförskjutning.

1. - Nej, citatet visar att han skönlitterära stil bara var ett sätt att ha kul.  

________________________________________________________________

http://www.uppsatser.se/om/Jonas+Hassen+Khemiri/

http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/2_04/oslipat.htm

Om: Rolfs scen
Den första scenen i pjäsen Fem gånger Gud är Rolfs scen. Rolf är dramaläraren som ska sätta upp ett drömspel (eller egentligen Strindbergs Ett drömspel) med fyra elever.
Nu var det länge sen jag såg filmen Gangster Paradise men det är den jag tänker på när vi får följa Rolf i mötet med eleverna. Rolf talar om att han var tvungen att tala till dem på deras eget språk för att få respekt och visa att han är som dom. I Rolfs scen upplevs eleverna som uppkäftiga som pratar slang och som behöver en stark lärare som kan ”deras språk”. Den historien har vi hör förr och hör den ganska ofta i beskrivningar av skolan. En form av kolonialt tänkande.  Den vita mannen ska civilisera de ociviliserade, helst genom de fina konsterna (i Gangster Paradise läser de poesi, I Fem gånger Gud ska de spela Strindberg).
Vi får en annan bild av situationen i de andra scenerna. Ett exempel är hur en av eleverna i Rolfs scen bryter på svenska men inte gör det i följande scen.

Om: Olivias scen
Denna scen är den näst sista och är tillsammans med den sista scenen tydliga exempel på hur poststrukturalistisk teori kan praktiseras. I Olivias scen får vi följa hennes mamma som har vanan att berätta samma historia om när hon träffade Harlemnegrer i New York.
Rolf som ska spela Olivias äldre mamma påminner eleverna om att det han säger i rollen inte är hans egna åsikter. (Här ska vi komma ihåg att det är i Olivias scen som elevernas och Rolfs roller överensstämmer som mest med deras egna erfarenheter. Samtidigt är gränsen mellan verklighet och replik aldrig skarp, detta är genomgående i hela pjäsen)
Rolf tvekar inför att säga vissa repliker då åsikterna kan tolkas som hans egna. Mammans historia förändras med åren och hon blir upprörd över att folk reagerar på ordvalet ’neger’ och ’negerboll’. Hon säger: ”Vågar ingen kalla saker vid dess rätta namn längre?” (s 229)
Detta är riktigt bra skrivet av Khemiri. Han belyser hur vi tenderar att tänka att ord är neutrala speglingar av objekt eller att ord naturligt korresponderar med verkligheten.  Att objekt har rätta namn, ”järn är järn”. (s 229) Med denna scen visar Khemiri hur språket är maktbärande och snarare än att spegla tingen speglar sociala relationer.

/PB 

Fem gånger Gud är Khemiris senaste pjäs. Den har inte haft premiär än men finns att läsa i den nyutgivna samlingen Invasion!

Pjäsen är fem scener där fem olika personers perspektiv beskrivs. Som läsare slås jag av hur stor skillnaden kan vara mellan de olika perspektiven även om de behandlar samma situation. Driver Khemiri en tes om att det inte finns en objektiv sanning, att det är inne i subjekten som vi finner sanningar? Nej, jag tror inte att Khemiri försöker slå ett slag för fenomenologin eller att han bryter med Foucault och försöker finna något rent eller genuint i subjektet. Däremot tror jag att han vill belysa språkets relation till sanning, perception och sociala relationer. Pjäsen lyfter fram hur språket formar vår syn på andra människor. (Konkreta exempel från varje scen kommer snart att bloggas.) Här ringer nog inte bara en poststrukturalistisk klocka i mitt huvud.

Khemiri har liknat sin pjäs vid sådana ryska dockor som innehåller mindre dockor. I en intervju sa Khemiri;

"Bara att dockorna är olika versioner av sanning och längst in hittar vi. Tja. Kanske språket självt?" (se länk)

Kritiken av objektiviteten är således inte ett återvändande till subjektet utan snarare en belysning av språket som ett koordinatsystem av maktrelationer. Sanning eller subjekt? svaret borde bli: Språk.

Om Butler uppmanar till Gender Trouble så inspirerar Khemiri till Language Trouble. Hans skönlitterära text blir ett konkret utmanande av språkets (och makternas) gränser.

/AT

citat från:

http://www.riksteatern.se/templates/Produktion.aspx?id=5685

Black Eyed Einar är en julnovell som Khemiri har skrivit. Den publicerades i DN 2005. Novellen lyfter fram en person som heter Harley som Du minns från din skoltid. Harley hade honungstunga och kunde övertala vem som helst. I slutet av novellen går huvudpersonen Du ut på stan och träffar en gammal klasskompis som inte nämns vid namn i novellen utan som ”Den-som-inte-är-Harley och den-som-inte-är-du.” (Invasion 2008, s 49).

Personen definieras genom negation. Härifrån är det inte långt till uttrycket ’den Andre’. Att definiera sociala kategorier genom negation av det universella, det normala, det heterosexuella, det friska eller Han, är inte alltför ovanligt. I Khemiris text görs denna negation på en individnivå ’du’ och ”den-som-inte-är-du” eller ’jag’ och den-som-inte-är-jag. Enligt mig är det viktigt att läsa Khemiris texter i ett större sammanhang, att lyfta det individuella till det sociala. Enligt Fanon kan dessa negationer bli de negerades egna definitioner av sig själva, (på individnivå.) Sådana särartsdefinitioner leder till essentialism och eventuellt biologism. Detta är enligt mig ett underbart exempel på hur Khemiri gör skönlitteratur av poststrukturalistisk teori.

Novellen tar också upp tre typer av lögner men detta tema har vi inte diskuterat i uk-Örebro.

/JB

Vissa läsare kanske undrar varför uk-Örebro inte beskriver diskussionerna av Ett öga rött, Montecore – en unik tiger eller Khemiris kortfilm och pjäser. Vi har bestämt att vi inte kommer att lägga ut diskussionerna kring Ett öga rött och Montecore, dessa diskussioner lämnas till uk:s läsecirkel höst. Sammanfattningarna av diskussionerna kring pjäserna och kortfilmen kommer troligen att bloggas inom en snar framtid. Vi väntar också på en text om Butlers Genus Trubbel.